Klättrare och vandrare runt om i Australien och England har varit fantastiska med att samla in pengar till operationen - Australiensarna har döpt projektet “Many Hands One Heart” och bla anordnat en liten “välgörenhetsgala” med dansuppvisning, loppis m.m..

Vi har fått in över 2000 USD men det fattas fortfarande pengar.  Självklart vill Hi On Life vara med och hjälpa och bland annat så hölls ett föredrag i helgen där behållningen gick till projektet.  Efter att vi skrev om Sony på vår blogg i går så har vi fått en hel del frågor - därav detta inlägg!

För att se läkarjournaler går det bra att klicka här!

För att hjälpa hänsvisar vi till:
Hjärta till Hjärtas kontrollpostgiro nr 90 07 85-7.  Ange ”Projekt Nepal” på talongen, så går hela beloppet till detta projekt.

Nedan kan du se bilder från “Välgörenhetsgalan” i Australien!

 Sony Tamang, 3 år

Jag vill rikta ett stort tack till prästen och eldsjälen Ingemar Johansson och hans kollegor som gjorde dagen möjlig.

För er som frågade hur ni kunde stötta våra hjälpprojekt i Nepal så kommer lite info här:

Skolprojektet i Thade:
Hjärta till Hjärtas kontrollpostgiro nr 90 07 85-7.  Ange ”Skolan Nepal” på talongen, så går hela beloppet till detta projekt.

Projektet Many Hands One Heart:För att stötta lilla flickan Sony Tamang’s (vår Sirdar Nimas dotter) hjärtoperation i höst.
Hjärta till Hjärtas kontrollpostgiro nr 90 07 85-7.  Ange ”Projekt Nepal” på talongen, så går hela beloppet till detta projekt

Om du lämnar din adress (helst e-post), så sänder vi dels en bekräftelse på din gåva, dels löpande information om projektets utveckling. Om du har frågor om projektet, eller vill ha ett gåvobevis att ge som present, så kontakta oss gärna på info@HiOnLife.se

Nedan finns ett par bilder från dagens tillställning!

Må så gott,
Christina
Guide & Expeditionsledare, Hi On Life Adventures

Varmt välkomna!

Hi On Life’s Adventures

Yogainstruktören Jill Wills från Australien skrev: “Hi Saran, Home safe and sound. From the yoga girls and myself I would like to thank you and your wonderful team a big thank you for the wonderful time we shared, the laughs, the food and your love of nature. May all the happiness you deserve fill your loving heart. The photos are fantastic but really only a quarter…”

Tänkte att ni skulle få njuta av lite foton från vår bestigning av Lobuche Peak, 6 119 möh.  Vi stod på toppen tidig morgon, den 12 april.  Vyerna var makalösa, eller vad tycks?

För er som undrar så har vi platser kvar till Lobuche Peak  den 4 oktober 2010 - Sugen på  att hänga med?

Det går bra att klicka på bilden för att få den större…

För övrigt kan vi berätta att gruppen delade på sig i dag när det var dags att lämna Pheriche.  Paul och Saran fortsatte upp mot Lobuche Peak för en bestigning av denna          6 119 meter höga topp.  Mats, Emma, Steven och Nima följde sina fotspår tillbaka till  Tengboche i dag. I morgon bär det vidare av ner till Namche och sen till Lukla innan det är dags att flyga tillbaka till Kathmandu om några dagar.  Steven kommer att vika av från Tengboche och fortsätta ut mot Gokyo och gå över det storslagna passet Renjo La innan han återvänder till Lukla.

Nu håller vi tummarna för att alla får en fortsatt fin vandring och att Saran och Pauls bestigning av Lobuche Peak kommer att gå bra.  Kanske blir detta vårt sista inlägg på bloggen för ett par dagar, men vi återkommer med en summering när alla är tillbaka i Kathmandu!

Tack så länge!

Emma, Mats, Steven, Paul, Saran och Nima med team

Today we all left Pheriche.  Paul and Saran went back up to climb Lobuche Peak, 6 119 m.  Emma, Mats and Steven went down to Tengboche.  Tomorrow Steven will turn right from the trail and enter the Gokyo valley.  He will trek to Gokyo and over the beautiful pass Renjo La and then head back to Namche via Thame, before he walks down to Lukla and fly back to Kathmandu. Emma and Mats are heading for Namche already tomorrow and fly out from Lukla on Tuesday morning.  We’ll write a summery in a few days,  when people start to come back to Kathmandu.

Vi var ett stort gäng som gick ut till Everest BC i går - Emma, Mats, Steven, Paul, vår guide Saran, vår Sirdar Nima och vår Sherpa Om.  Detta är det speciella med Hi On Life - där blir gruppen en viktig del av vandringen och man följs åt…  Många andra guider skickar iväg gruppen med en sherpa till BC och Kala Pathar medans gruppens guide och sirdar dricker the i Gorak Shep. Men inte här! Gemensamt nådde vi det nygjorda monumentet för baslägret, inte långt från Russel Brice tält. De lät oss dock inte gå in i själva lägret på grund av infektionsrisk.  Klättrarna som har tränat, sparat pengar (flera hundra tusen kronor) och förberett sig under flera år, gör verkligen ALLT för att inte bli sjuka inför sin toppbestigning av världens högsta berg.  Kanske får de bara en chans?   Många av Everestkättrarna var iväg för att aclimatisera sig på 6000-meterstoppar - bland annat Island Peak…

I morse bar det av mot Kala Pathars topp på 5 545 meter.  Vid sju-snåret lämnade vi lodgen och började vår vandring upp för den stora “kullen”  Kala Pathar, som betyder “Svart sten”.  I början kunde vi följa en brant stig, men den sista biten var så pass stenig att vi behövde använda både händer och fötter. Vi kom alla upp på toppen!!!  Tjoho     Toppen var “luftig” med en massa nepalesiska böneflaggor och en svensk ängel.  En Svensk ängel???!!  Jodå det stämmer.  Unite Hope Project som placerar ut änglar på strategiska platser runt om i världen har satt en ängel även här.  Läs gärna den gripande berättelsen om när de placerade ängeln på Kala Pathar här.

Allt var så vackert - Det var nästan overkligt!  Vi stod där, högt uppe i Himalaya och såg Mount Everest blicka ner på oss. Om en dryg månad, mitten/slutet av maj skulle det stå människor högt där uppe på toppen. Vi slöt ögonen för en stund och reflekterade över vår vandring.  Vad våra tankar kan begränsa oss! För ett par dagar sedan ville några av oss vända för att gå ner igen - vi skulle aldrig orka, aldrig klara av det…  Men nu stod vi här på toppen av Kala Pathar, 5 545 meter över havet, och insåg att de begränsningar vi såg för ett par dagar sedan, bara var något vi målade upp för oss själva.  I  verkligheten klarar vi av mycket mer än vad vi tror!  Det gäller nog alla människor…

Emma och Mats beskrev det så bra: “Vi har aldrig provat droger men här känner man sig verkligen “high”  - Hi On Life!” och Emma tillade ” Jag kommer nog inte kunna sluta att le på åtminstone en vecka…”

/Emma, Mats, Steven, Paul, Saran och Nima med team

Today we climbed Kala Pathar 5 545 meters.  The views where spectacular since the weather was great and we all made it to the summit!  What a feeling - talk about “Hi On Life!!”  The summit is covered with Nepali prayer flags and have a Swedish angel standing just next to it.  Swedish Angel??  Yes, that is correct.  Unite Hope Project have put one of there angels on the summit  - read more about it and see beautiful photos here. We stayed at the summit for quite some time to take photos and enjoy the views before we descended to Gorak Shep. Soon we will start walking all the way down to Pheriche.  Talk to you later!

I dag torsdag den 8 april så nådde vi Everest Base Camp!  Vi är är så glada!

Vandringen från Dingboche till Lobuche (4900m) där vi sov i går var tung.  Först skulle vi upp till kammen ovanför Dingboche och sen gick stigen över en stor gräsig platå med stengärdesgårdar och en del små stenhus - Det såg nästan ut som om man var i England!  Vyerna var självklart långt ifrån Engelska, med de pampiga topparna Taboche och Cholatse på sidan om oss, Ama Dablam bakom oss och Lobuche Peak framför oss.  Sakta men säkert tog vi höjd och lagom till lunch nådde vi Thukla där vi skulle äta.  Emma mådde inte alls bra och ville helst bara vända.  Hon var inte ensam… Mats och Steven kände även de av huvudvärken. Efter noga övervägande av Saran så beslutade han att vi sakta skulle fortsätta sin vandring.  Med lite peppning och mycket “bistari bistari”  (=sakta sakta på nepalesiska) så fortsatte vi upp för gårdagens tuffaste stigning.  Från Thukla så är det nämligen en rejält lång och brant backe upp till en vacker minnesplats.  Vid minnesplatsen kunde vi vila ut ordenligt och titta på alla minnesmonument över de som förolyckats på de stora topparna i området.  Vyerna var makalösa och de tusentals böneflaggorna som vajade i vinden ramade in de vita 6000-meterstopparna runt omkring oss.  Sen rundade vi massivet och svängde in i dalen där Khumbuglaciären från Mount Everest drar fram och fortsatte vår vandring längs med den, på näst intill platt mark hela vägen till Lobuche.  På lodgen i Lobuche så spelade vi ett kortspel som heter Chicago och Emma vann överlägset.  Kanske var det det som gjorde att hon mådde bättre när kvällen kom?   I vilket fall som helst, så verkade alla var helt ok och alla var glada att de inte gett upp tidigare under dagen.

I morse gick vi upp i ottan och började vår vandring ut till Gorak Shep, Mount Everest gamla basläger, som ligger på 5100 meter.  Naturen har blivit mer och mer karg och stenig och det märks att man är högt uppe bland Himalayas toppar.  Vi följde Khumbu glaciären som ser ut som en stenöken uppåt mot Everest och förundrade oss över landskapet.  Upp och ner, upp och ner.  Ibland såg vi knappt var stigen gick bland alla stora stenblock.  Efter några timmars vandring nådde vi till slut Gorak Shep, åt lite brunch och fyllde på vårt vatten, sen bar det av igen - mot Mount Everest Base Camp - 5300m!! Vädret var oslagbart.  Knallblå himmel och strålande sol!  Han där uppe måste verkligen tycka om oss    . Runt lunch nådde vi slutligen baslägret och det var en storartad upplevelse!  Bilder och mer detaljer om besöket kommer vid senare blogginlägg.    Vi mår toppen allihopa även om vi är väldigt trötta.  Emma sjöng hela vägen tillbaka hit till Gorak Shep!  I morgon bitti ska vi bestiga Kala Pathar (5545 m) och sen gå ner hela vägen till Pheriche.  Vi hoppas att det finns fungerande internet där, så att vi kan berätta lite mer och kanske ladda upp lite bilder.  Nu är det dags för lite mat och sen blir det en riktigt tidig kväll, då klockan ringer innan solen gått upp i morgon bitti.

Lyckliga kramar till er alla!!

Emma, Mats, Steven, Paul, Saran och Nima med team

We made it!!

Today we reached Everest Base Camp and we are all tiered but very happy.  Since we wrote from Dingboche we have had a couple of tough days of trekking.  We have all had a little bit of head ache, but now we are feeling pretty well all of us.  The landscape up here is very rocky and we have followed the Khumbu glacier for the last two days.  The mountains around us are 6-7- and 8000 meters high and it is easy to feel “small” in this mighty nature.  Early tomorrow morning we are going to climb Kala Pathar 5545m and after breakfast we are heading down all the way to Pheriche.  Take Care!

I morse mådde Emma som en prinsessa och hon sade att hon kände sig som en ny människa -Härligt!  I dag kände dock Mats av höjden en aning.  Att man känner av den höga höjden är inget ovanligt.  Våra västerländska kroppar är inte gjorda för att vistas på den här höjden och konstigt vore det väl om de inte reagerade.  Det första och vanligaste tecknet på att man är på hög höjd är att man brukar få springa på toaletten titt som tätt.  Detta gör att man ständigt måste tänka på att dricka en massa vatten så att man återställer vätskebalansen i kroppen.  En del kan drömma lite konstiga drömmar och kanske vakna mitt i natten av att man måste kippa efter andan.  Kroppen reglerar nämligen inte andningen av sig själv och då procenthalten av syret är lägre här uppe så måste man andas mer för att få i sig allt syre man behöver.  När man vandrar och rör på sig gör man det automatiskt, då man blir anfådd, men i sömnen så fattar inte kroppen att den behöver andas mer och då kan man lätt vakna och behöva dra några extra andetag.  Att man har lite “syrebrist” under natten kan också göra att  man drömmer en massa konstiga saker.  Deltagarnas drömmar brukar kunna vara ett glatt samtalsämne under vandringen.  Huvudvärk och lite illamående kan man också känna av, men det kan gå över efter rejält med vila och mycket vatten.  Diamox är en tablett som många vandrar använder sig av.  Diamox är egentligen framtagen för att ta ner trycket på de som har starr men är välkänd som en god hjälp vid hög höjd.  Det Diamox gör är att den sätter fart på vår andning.  Vi börjar automatiskt att andas mer och så är den dessutom lite vätskedrivande, vilket gör att man måste dricka ännu mer om man tar diamox.  Man ska alltid vara försiktig på hög höjd och vandra tillsammans med en guide som har god kunskap om höghöjdssjuka.  Vår guide Saran är fantastiskt duktig och kallas “Doctor Saran” här i Everestregionen då många guider och lodgeägare vänder sig till honom för att fråga om råd om någon är sjuk.  Det känns trygt!

I dag har vi vandrat upp över kammen som ligger strax över Dingboche och vidare upp på Nangartshang Peak.  Vi behövde ta lite höjd för att morgondagens vandring till Lobuche ska gå enklare. Vädret har varit fantastiskt och vyerna sagolika!  Vi har bland annat fått se Island Peak på nära håll och den mäktiga 8000-meterstoppen Makalu.  Både Mats och Emma tittade med drömsk blick mot Island Peak, 6 189m - Kanske blir det deras nästa mål efter Everest BC??  Paul har ju redan varit där och alla minnen kom tillbaka från hans lyckade bestigning hösten 2008.  Vi var lagom tillbaka till vår lodge för lunch och har spenderat eftermiddagen med att vila, duscha och tvätta upp lite kläder.

Det är fullt med folk här på Sonam Friendship lodge då den välkända “Everest beyond the limit på discovery - Russel Brice” är här med en grupp!  Mats mår bättre igen och dagen börjar lida mot sitt slut. I morgon ska vi vandra till Lobuche som ligger på 4900 meter!

Vi hörs!

/Emma, Mats, Steven, Paul, Saran and Nima med team

Beautiful restday in Dingboche!  We climbed the ridge above the village and continued up on the peak Nangartshang.  Good for acclimatization for tomorrow’s trek to Lobuche 4900m. We have had great views over Island Peak - one of Nepal’s most popular “trekking-peak” (does not mean you can trek up!!) at 6 189 m and Makalu 8463 m - the 5th highest mountain in the world!  Back for lunch at Sonam Frindship Lodge and the afternoon we just relaxed.  Life is treating us good!